Om Sara : Recensioner

:: Intervju i Elle


Saras hektiska liv



Hon har charmat Ingmar Bergman och gjort succé i Vingar av glas. Nu blir hon mamma i nya Tsatsiki-filmen. Livet skulle kunna vara som en gräddbakelse för Sara Sommerfeld. Men kändisskapet har förändrat henne.
Av: Marie-Louise Marc
Foto: Calle Bengtsson
Hår och makeup: Teresa Grundin
• Linne från Silvia Rielle

Stjärna är inte rätt ord, men det är det första man kommer att tänka på. Den här dagen har varit precis som resten av Sara Sommerfelds liv, en hektisk succé. Ruscher av intensivt arbete blandat med mikroskopiska pauser. Slit varvat med beröm.
Det började för många timmar sedan på en modefotografering i centrala Stockholm. Det var trångt och stressigt. Det var sminköser med pudrande penslar och stylister med idéer om en nyårsfest hur galen som helst. Genom allt gled Sara Sommerfeld fram, inte divigt, utan nyfiket skrattande i en turkos klänning. Hon gjorde sin del, poserade vant framför kameran tills fotografen var mer än nöjd. Därefter taxi direkt till nästa fotografering, nästa omgång sminköser och frågor.
Och det här är bara början. Huvudrollen som Nazli i guldbaggebelönade filmen Vingar av glas satte mediernas sökarljus på 24-åriga Sara Sommerfeld. Visst var hennes roll i Ingmar Bergmans Den goda viljan imponerande, hennes tv-prestationer också, men i framtiden kommer vi att få se mer av henne. Mycket mer.
Scenskolan gick hon ut så sent som i våras, men Sara spelar redan pjäsen Tro, hopp och kärlek på Göteborgs stadsteater. På film är hon aktuell i Disneys Atlantis – det sista imperiet, där hon gör prinsessan Kidas röst.
Men framför allt kommer vi att se henne som mamma i Tsatsiki och kärleken. En roll där hon kommer att ställas direkt mot den förra Tsatsikimamman Alexandra Rapaports prestationer.

Hur känns det att vara 24 och spela mamma till en tioårig son?
– Tack bra. Det klickade direkt mellan Samuel Haus, som spelar Tsatsiki, och mig. Han är så gullig och dessutom jätteduktig på att ta regi så det var bara kul att jobba ihop. Jag är dessutom van vid barn, min förra pojkvän hade en åttaårig dotter så där fick jag bra erfarenhet alldeles gratis.

Du får en bebis i nya Tsatsikifilmen och förberedde dig genom att vara med på en förlossning.
– Ja, det var det häftigaste, underbaraste jag varit med om i hela mitt liv. Det tog bort all min skräck för smärta. Jag har faktiskt varit livrädd för förlossningar tidigare, men nu känner jag att jag verkligen vill vara med om en själv. Fast inte just nu.

Har du någon pojkvän att skaffa barn med vad det lider?
– Ja, det har jag, fast vi har inga planer på barn än.
Vem är han?
– En alldeles vanlig kille från Göteborg. Anledningen till att jag känner mig helt bekväm med honom är att han inte tycker att det är något särskilt med mitt jobb. Jag vill helst slippa lämna ut honom i pressen.

Beter sig killar annorlunda sedan du blev känd?
– Största skillnaden märker jag nog hos mig själv, jag är mer på min vakt nu. Både när det gäller killar och människor som vill bli vän med mig av fel anledning. Jag är rädd att bli utnyttjad. En sjuk konsekvens av att jag vill ägna mig åt ett yrke jag älskar.

Så då umgås du mest med skådespelare på fritiden?
– Nej, tvärtom. Jag gillar att umgås med så olika typer av människor som möjligt. Det är jätteviktigt för mig och dessutom en stor inspirationskälla i jobbet. Man kan ju inte sitta i en svart studio och dricka rödvin med skådisar jämt om man vill kunna gestalta andra människors öde. Jag har ett gäng tjejkompisar på tio personer som jag känt sedan jag var liten, vi träffas och går ut eller ordnar tjejmiddagar och privata fester hemma. Där trivs jag bäst.

När du går på krogen, vart går du då?
– I Göteborg, där jag bott de senaste fyra åren, har jag två favoritkrogar, Vasastan och Noon. I Stockholm, där jag är uppväxt, går jag gärna på Kharma, Sturehof och En halvtrappa plus gård. Det blir att jag går till de ställen där jag vet att jag kommer att träffa mina kompisar.

Klär du upp dig när du går ut?
– Ja, höga klackar och en fin klänning är ett måste till fest, som kontrast till mina jeansfyllda vardagar. Däremot använder jag inte så mycket smink.

Vilken är din måste ha-pryl i sminkväskan?
– Mascara. Och Elizabeth Ardens Eight hour cream, funkar både som läppglans och till narigt eksem vid näsan.

Du är bara 161 centimeter – är det praktiskt eller jobbigt?
– Största fördelen är väl att man alltid är kortare än sin pojkvän, om man nu tycker det är viktigt. Mina killar har dessutom alltid varit i 190-centimetersnivån av någon anledning. Nackdelen är att jag inte når upp till hyllorna i köksskåpen. Jag får klättra lite.

Hur ser dina framtidsplaner ut?
– Fram till jul spelar jag i pjäsen Tro, hopp och kärlek på Göteborgs stadsteater där jag gör tre roller: en advokathustru, en polsk clown och en prostituerad. I vår ska jag spela Romeo och Julia på Dramatiska teatern i Malmö. Därefter är jag öppen för allt, både film och teater.

Du är ung, söt och framgångsrik i ditt jobb – har du haft någon period när du krisat ordentligt?
– Ja, för fyra år sedan när min mamma och pappa skilde sig samtidigt som det tog slut mellan mig och min första stora kärlek, som jag var ihop med i fem år. Hela min värld rasade samman. Det var som om allt jag trott på bara försvann.

Nu råkar du ha pojkvän, men om du skulle tota ihop en kontaktannons, hur skulle den lyda?
– Eeeh … hm … Jo, så här: Busig, galen tjej med skinn på näsan söker dig, Jimmy Svensson, för vilda resor och äventyr hemma och borta.


FAKTA
Namn: Sara Sommerfeld.
Ålder: 24.
Yrke: Skådespelare.
Bor: Pendlar mellan Stockholm och Göteborg.
Familj: Mamma, pappa, systrarna Anna, 26, Maja, 21, Isabel, 14, samt pojkvännen Jimmy Svensson.
Meriter: Filmerna Maskrosbarn, Den goda viljan, Vingar av glas (gav henne pris som bästa kvinnliga skådespelerska på Nordiska filmfestivalen i Haugesund i Norge). Pratar dessutom flytande polska.
Största stolthet: Har tagit Dive master certifikat (dykguide).
Aktuell: I Disneyfilmen Atlantis – det sista imperiet (rösten till prinsessan Kida), Tsatsiki och kärleken (premiär på juldagen), Tro, hopp och kärlek på Göteborgs stadsteater.


Publicerad i Elle 2001

:: Tillbaka ::