Om Sara : Recensioner :: På djupet i Värnpliktsnytt På djupet Efter nomineringen till bästa huvudroll i filmen Vingar av glas har Sara Sommerfeld exponerats flitigt i medierna, och det finns en sak hon hela tiden återkommit till i sina intervjuer. Dykning. Därför gav vi henne chansen att få dyka. Sara sitter i bilens baksäte. Hennes lockiga hår ramar in det lätt fräkniga ansiktet. Ögonen är glada. Vi rullar genom ett regntungt Göteborg, ut mot bassängen där hon ska få dyka. Hon svarar rutinmässigt och seriöst på frågorna om skådespeleiet. Men när vi kommer in på dykning lyser hon upp upp. –Jag var i Eilat efter studenten. Där fick jag lära mig att dyka. Jag jobbade som dykinstruktör. Plötsligt avbryts hon av ett telefonsamtal. Rösten på andra sidan erbjuder henne en huvudroll i TV-såpan Vita lögner. Hon svarar avvaktande och lägger på. -Jag har inga fördomar mot såpor. Jag tycker bara det är tråkigt att man inte satsar mer på kvalitet. Jag gjorde några avsnitt i Vänner och fiender för att testa. Och det var fruktansvärt. Jag började gråta. Eftersom man inte hinner göra något åt sin uppgift så kan det nog vara lätt att man blir likgiltig inför sitt arbete, att man inte utmanar sig själv. Är det det handlar om, att utmana sig själv? –Ja för mig är det det. Sara har sysslat med skådespeleri sen hon var liten, bland annat spelade hon huvudrollen i filmen Maskrosbarn. –Jag har alltid velat bli skådespelerska, haft det som dröm sen jag var liten. Många såna drömmar går ju över när folk blir vuxna. Men jag blir nog inte vuxen. Väl vid bassängen står Sara iklädd full utrustning. Hon ler, det var ett tag sedan hon dök. Finns det någon likhet mellan dykning och skådespeleri? –Det skulle vara kicken, svarar hon snabbt. Sen försvinner hon ner under ytan. Hon har en plan, berättar hon. –På sommaren vill jag jobba med film och teater, sen sticker man iväg på vinterhalvåret och jobbar som dykare. Lite drömmar måste man ju ha. Annars kan man ju tycka att du har fått dina drömmar uppfyllda genom att du slagit genom som skådespelerska? –Det har jag ju förstås, men samtidigt måste man drömma om mer. Man får inte bli nöjd Text: Daniel Poohl Foto: Johan Wahlgren Publicerad i Värnpliktsnytt :: Tillbaka ::