Om Sara : Recensioner :: Jerka Gripande folkhemsskildring "Jerka" berättar historien om en arbetarfamilj i Huvudsta på 60-talet och i dag. Det är en stark folkhems-rockmusikal, där Jerry Williams energifyllda scennärvaro anger grundtonen, tycker Calle Pauli. Scen Verk: "Jerka" av Magnus Lind Plats: Göta Lejon, Stockholm Regi: Magnus Bergquist Medverkande: Jerry Williams m fl "Jerka" tar avstamp på den tiden då Elvis och "Tutti Frutti" avlöste Thory Bernards och "Vildandens sång", när brylkräm och spray höll djärvt kammade frisyrer och Farah Diba-hövolmar på plats och när den unge Erik Fernström bytte blockflöjten mot en kvarpa (klarinett). Långt senare skulle han kalla sig Jerry Williams och drygt fyrtio år efter kvarpan intar han Göta Lejons scen med en vital och gripande folkhems-rockmusikal. "Jerka" berättar historien om en arbetarfamilj i Huvudsta i det gryende 60-talet och i dag, mamma, pappa, dotter och son. Folkhemmet fungerar, löner och semestrar gör att företeelser som bil, sommarstuga och charter till Mallorca kommit inom möjligheternas gräns. Drömmar och planer för framtiden närs i det blåvita flimret från tv. Fyrtio år senare fyller pappa 75, mamma är borta och barnen runt 50. Drömmarna om en fortsatt rak väg mot en bättre värld är knappast infriade, inte heller de egna lyckodrömmarna. Men annat återstår och kontentan är allt annat än en uppgiven suck. Det dramaturgiska greppet är knappast originellt. Texten är rak och okonstlad och de två epokernas idiom är väl avlyssnade. Som spelledare, avlyssnare och sjungande kommentator finns Jerry Williams nästan hela tiden där på scen, oftast tillsammans med The Boppers. Jerry Williams närvaro på scen ger grundtonen - värme, medkänsla och sorg men inte ett uns bitterhet. Hans starka scenpersonlighet som rockare och estradör berikas här av svartare och mer svårfångade kvaliteter. Till allt annat är han en god historieberättare av vardagsföreteelser som till exempel måndagsklubben på S:t Göran, där de samlades som röjt helgen innan och torskat på dryparn. Jerka själv, The Boppers och husbandet utvecklar en musikalitet och en energi som kunde ersätta kraftverk. De växlar mellan ösrock och mer balladartade låtar. Historien tar det utrymme den kräver utan att låta sig forceras av musiken och utan att fungera som bromskloss för den. Det är mycket skickligt. Regissören Magnus Bergquist verkar ha arbetat med seismograf och inbyggd klocka. Tomas Bolme excellerar i rollen som auktoritär far och segerviss socialdemokrat och griper starkt i ålderdomens eftertanke. Marika Lagercrantz mamma är ett litet men stolt äreminne över världens alla medlande och lirkande morsor och Sara Sommerfeld och Kenneth Bodins syskon drömmer var för sig om den stora kärleken - hos honom förkroppsligad av Doris Day - och tillsammans utvecklar de en kärv och retsam solidaritet, en av föreställningens många, fint utsnidade kvaliteter. I andra delen spelar Ulf Larsson brodern, sjuklig och tilltufsad av tillvaron. Hans utsatthet och uppgivenhet går som en plötslig kall vindil genom föreställningen, som i övrigt inte alls väjer för sorg, död och mobbning. I finalen slår rockartisten Jerry Williams ut i full blom. Bandet sänks ned från himlen som en gudauppenbarelse på en 1700-talsteater. Det är inte en sekund för tidigt! Calle Pauli Dagens Nyheter :: Tillbaka ::