Om Sara : Recensioner :: Modet att döda Beska droppar i köket MODET ATT DÖDA av Lars Norén Regi: Kia Berglund Scenografi: Youlian Tabakov I rollerna: Claes Ljungmark, Tobias Hjelm, Sara Sommerfeld Scen: Teater Giljotin Speltid: 2 tim 45 min Claes Wahlin om en god årgång Lars Norén Lars Noréns borgerliga dramatik tillhör våra moderna klassiker och det är egentligen märkligt att de inte spelas oftare. Den yngre publik som endast har sett Noréns sena dramatik kan nog undra en smula varför det är så mycket väsen kring honom. Med Teater Giljotins uppsättning av Modet att döda får de svar på tal. Pjäsen är från slutet av 70-talet, en tid då Norén huvudsakligen betraktades som lyriker. Dramer som Modet att döda eller Orestes förebådar hans stora genombrott med Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud i början av 80-talet. Men redan i Modet att döda finns den träffsäkra dialogen, den psykoanalytiskt färgade generationsuppgörelsen och de kvickheter som gör att publiken står ut med scenens hårda uppgörelser. På Teater Giljotin bestäms pjäsens position redan i scenografin. Youlian Tabakov låter trä möta borstat stål och frostat glas, 80-talets krogarkitektur par préférence, i ett rum som tycks ligga vägg i vägg med den restaurangmiljö som fullt ut kom att bilda scenrummet i Natten är dagens mor och dess efterföljare. Fadern, sonen Erik och dennes flickvän Radka är klädda som servitörer, ett kostymval som följer scenografins idé men också servilitetens tema i pjäsen. Med stor uppmärksamhet på såväl psykoanalys som enskilda motiv (blickens betydelse, Fadern som haltar likt Sofokles Oidipus) utför ensemblen genom Kia Berglunds regi storverk. Claes Ljungmarks charmerande otäcka Fader är en precis och beundransvärd prestation. Hans självömkan balanseras inledningsvis mot sonens aggressivitet så att man inte riktigt vet vem som överdriver. Först med drickandet, när flickvännen Radka kommit hem, sker en gradvis, lika elegant som otäck förvandling till den dominerande fader som strax ska bringas om livet. Tillsammans med välspelande Tobias Hjelm, spänd och inåtvänd, och Sara Sommerfelds Radka, naivt vital, gör denna ensemble rättvisa åt en pjäs som man kanske inte ens var riktigt säker på att den ännu gick att spela. Men det gör den. Med besked. Claes Wahlin Aftonbladet 2006-03-06 :: Tillbaka ::