Om Sara : Recensioner :: Modet att döda Verk: "Modet att döda" av Lars Norén Plats: Teater Giljotin Regi: Kia Berglund Medverkande: Claes Ljungmark, Tobias Hjelm, Sara Sommerfeld Scenografi: Youlian Tabakov. Ljus: Anders Shorty Larsson. Musik: Rikard Borggård Lidelse balanseras mot grymhet och smärta när Teater Giljotin gör stor teaterkonst av Noréns tidiga drama "Modet att döda". Lidelse balanseras mot grymhet och smärta när Teater Giljotin gör stor teaterkonst av Noréns tidiga drama "Modet att döda". Grymt bra. Förmodligen är det just här uttrycket kan läsas i sin verkliga betydelse. Ty när det gäller Kia Berglunds uppsättning av "Modet att döda", gäller i text, regi och skådespeleri en gestaltandets och livets lidelse som hela tiden balanserar mot grymhet och smärta. Samtidigt, liksom just därför, innebär detta att jag fått vara med om att djupt omskakas, plågas, beröras för att efter knappa tre timmar stiga upp matt och darrig men också genomlyst och en liten aning klokare. Dessutom med en pånyttfödd tro på vilka mirakel teaterkonsten ändå kan visa för oss när den är som bäst och viktigast. "Modet att döda" kom 1978 och förebådade "Natten är dagens mor" och "Kaos är granne med Gud" som i tidigt 80-tal innebar dramatikern Lars Noréns stora genombrott. I dem alla finns kopplingar till restaurang- och hotellivet, Lars Noréns egen uppväxtmiljö, liksom trådar till bland annat dramatik av ONeill och Pinter. Bindningar inom familjen, straff och upprättelse, missbruk och lögner. "Modet att döda" beskriver mötet mellan en vuxen son och hans åldrade far. Fadern har kommit tillresande på besök och redan de allra första meningarna i dialogen antyder kontaktlöshet. Sonen är inåtvänd och avvisande medan fadern perforerar hans tystlåtenhet med en rad kommentarer och anmärkningar om sonens (brist på) möblemang, framtidsplaner och engagemang för honom, fadern. Men sonen har sina skäl då han anser att fadern på alla sätt svikit. Dessutom hatar han faderns, som han påstår, alkoholmissbruk. Inledningsvis kan den attityden synas okänslig, är fadern inte bara en missförstådd koleriker som ändå vill väl? Svaren kommer successivt då först sonens flickvän och sen vinet till den sena middagen kommer in i bilden. Här spelas upp en grym tragedi som, trots att ingen av de inblandade egentligen handlar med ont uppsåt, oundvikligt endast kan leda mot katastrof. Fadern har slitit hund inom restaurangbranschen, även sonen jobbar nu där liksom flickvännen. Men deras svartvita kostymer och faderns vita linneservett över vänsterarmen då han serverar middagen har mer med de inblandades instängdhet i känslornas uniformer än med arbetsanknytning att göra. Hos var och en finns stråk av tjänande och underkastelse, man går dit man blir tillsagd även om man inte vill. När Kia Berglunds regi nu lyfter fram en sällan, för att inte säga nästan aldrig, spelad pjäs i all sin storhet, lägger skådespelarna till något lika betydelsefullt, nämligen sitt alldeles extraordinära spel. Claes Ljungmark, jag har aldrig sett honom så genomgjuten och fullkomligt självklar som i gestaltandet av denne lika aggressive som skiträdde och så sjaskigt ensamme gamle kypare. Tobias Hjelm som pumpat bicepsen med sorg och vars smärta binder sonen i tvångströja. Sara Sommerfeld, den småkaxiga men ömhetstörstande flickvännen med ett naivt sexuellt utspel som gör henne till en grymhetens Lolita. Storartat, Giljotin! Pia Huss DN 2006-03-08 :: Tillbaka ::