Om Sara : Recensioner :: Modet att döda Av Lars Norén | Regi Kia Berglund | Teater Giljotin, Stockholm Lars Norén är sin egen värsta konkurrent. Han dödar sina bästa pjäser i takt med att han skriver nya. Rena mästerverk, uppsatta bara en gång, ligger och ruttnar i dramaturgiaten i väntan på Noréns nyaste nya. Till de ospelade mästerverken hör Modet att döda från 1980. Den som såg Björn Melanders tv-uppsättningar från början av 80-talet uppfattade naturligt nog pjäsen som den tredje och avslutande delen i en trilogi vars andra delar heter Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud. Men Modet att döda skrevs i själva verket före de båda andra pjäserna som avslutning på en helt annan trilogi. Och det är först nu när man ser den i Kia Berglunds uppsättning på Teater Giljotin som man förstår vilken oerhört stark pjäs detta är, som enskilt verk, upplyft ur sin biografiskt bestämda kontext. Norén har här lyckats skriva ett allmängiltigt, symboliskt-realistiskt Oidipusdrama för vår avmytoligiserade tid med ibsensk intriguppbyggnad, strindbergsk intensitet och pintersk andhämtning. Det är kanske den pjäs som i framtiden kommer att visa sig vara Noréns mest klockrena klassiker. Kia Berglund återupprättar samtidigt i sin uppsättning av pjäsen den numera så förtalade psykologiska realismen - med undantag för några smärre eftergifter åt konventionens övertydliga symbolism. Men hon vet och vill att den här pjäsen kräver att Claes Ljungmark som fadern, Tobias Hjelm som sonen och Sara Sommerfeld som flickvännen och katalysatorn i fadersupproret, ska spela med en så utlämnande inlevelse att de tar andan ur åskådarna. Och som de spelar! Den muskelstarke Hjelm med sitt katatoniskt instängda känsloliv. Den mjukryggade Ljungmark med sin servilt beräknande förljugenhet. Den aningslösa Sommerfeld med sina erotiskt motsägelsefulla budskap. När sonen låser dörrarna för sin slutgiltiga uppgörelse med fadern, sneglar publiken i den lilla källarteatern klaustrofobiskt efter nödutgångarna. Men vi vet samtidigt att så nära teaterkonstens innersta nerv kommer vi sällan. Nils Schwartz Expressen 2006-03-06 :: Tillbaka ::