Om Sara : Recensioner :: Modet att döda Brutal humor i svart relation Teater Giljotin Av: Lars Norén Medverkande: Claes Ljungmark, Tobias Hjelm, Sara Sommerfeld Regi: Kia Berglund Scenografi och kostym: Youlian Tabakov Det börjar med två glödande cigaretter i kolmörker. Det är en stark och träffsäker bild. Modet att döda förmedlar en existentiell svärta med få försonande ljusglimtar. Pjäsen anknyter till samma trasiga familjesituation som sedan återkommer i Noréns genombrottsdramer Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud. Handlingen är en plågsam skildring av hur den infekterade relationen mellan en ung man och hans pappa når sin våldsamma slutpunkt. Som vanligt på Teater Giljotin är scenografin oklanderlig. Youlian Tabakovs lätt klaustrofobiska sjuttiotalsrum tycks utgöra personalutrymmet på ett hotell, trots att den faktiska handlingen utspelar sig i sonens lägenhet. Därmed blir scenen ett fängelse, en mentalitet och ett förflutet karaktärerna inte förmår frigöra sig ifrån - samt även en intertextuell bro till miljön i de båda tidigare nämnda pjäserna. Far och son är klädda som kypare trots att ingen av dem är i tjänst. Men har man väl fått tjänandet och krypandet inympat i sig så är det närvarande dygnet runt. Kia Berglunds regi visar tillit till pjäs och skådespelare och det räcker långt, även om man någon gång emellanåt kan önska att hon utmanat texten hårdare. Hon har en lysande trio aktörer till sitt förfogande. Tobias Hjelms sargade Erik är stundtals nästan självlysande av kontrollerad intensitet som sipprar igenom den hårt behärskade ytan. Claes Ljungmark gör fadern till en mångfacetterad gestalt som varken hans son eller vi i publiken lyckas bli säkra på var vi har. Han växlar obehindrat mellan fryntlig mysfarbror, stukad människospillra och rasande auktoritet. I slutändan framstår han som en ganska ynklig manipulatör, sedan länge insnärjd i livslögner och självömkan. Eriks flickvän Radka är på papperet en betydligt mindre tacksam karaktär. Rollen är främst katalysator för, och i viss mån åskådare till, uppgörelsen far och son emellan. Ett motvilligt objekt för två frustrerade män. Sara Sommerfeld är dock även hon utmärkt, och fyller Radka med liv och energi. Berglund lyckas bra med ett par absurt förhöjda passager som bryter av det hyperrealistiska skeendet. Hon har också fin känsla för textens brutala humor. I den skakande sista scenen väljer hon att lämna oss med ett slut som ger utrymme att tolka in en liten strimma hopp. Den möjligheten mottar man som åskådare tacksamt. Gustav Tegby SvD 2006-03-09 :: Tillbaka ::