Om Sara : Recensioner :: Smutsiga händer SMUTSIGA HÄNDER | Av Jean-Paul Sartre | Regi Ragnar Lyth | Stockholms stadsteater Det är ett förbluffande snillrikt lyft framåt i tiden. Man får en känsla av att Jean-Paul Sartre, hans tankar och pjäsen De smutsiga händerna färdas i en ironisk slow motion, genom tid, ideologi och politik. Ragnar Lyth har bearbetat och ganska kraftigt förkortat Sartres pjäs från 1948 i Eyvind Johnsons översättning. I Lyths regi heter den Smutsiga händer och passar in Sartre och pjäsen i ett ramverk av matrix-manga-parafras. Men noga pillas den centrala diskussionen ut och ställs fullt synlig på teaterscenen: vad är viktigast – människan eller principerna? Renlärighet eller pragmatism, fundamentalism eller måttlighet? När pjäsen skrevs syftade Sartre på Stalins utrensningar, men Lyth har vidgat perspektivet så det kan gälla var och när som helst. Tysk punk och Lennon/McCartneys Yesterday på tyska kan vara en adresslapp till tysk terrorism, även om vår tids terrornätverk och amerikansk bodyguardism är det som ockuperar vår tanke mest när vi ser Hugo, hängiven partimedlem, erbjuda sig att likvidera Hoederer. Även han är partimedlem, men driver en annan linje och vill kompromissa, förhandla med en borgerlig koalition. Hugo får arbete som sekreterare hos Hoederer, och börjar snart tveka inför sitt uppdrag; han "lyckas" först när han också får ett svartsjukemotiv. Två scenarbetare, svartklädda som i japansk teater ("koken"), med svart huva över huvudet, är synligt osynliga, de flyttar dekor, men framförallt lyfter de skådespelare och möjliggör slagsmål, vurpor och skjutande. Ty här skjuts! Hoederers livvakter har gjorts filmiska, liksom deras vapen. På de två svartkläddas behandskade händer färdas tre patroner sakta mot sitt mål, Hoederers hjärta. De sammanfattar den stiliserade spelstilen, utgör en ironisk kommentar till filmvåldets surrealism och omsluter skådespelarna som bär idédiskussionen. Leif Andrée, tung, slug, mänsklig, ett kraftpaket med fötterna på jorden. Andreas Kundler, tunn, testuggande, naiv. Sara Sommerfeld som Hugos unga hustru balanserar sin roll med sälta, värme, humor. Det är ovanligt hel och skärpt teater, som dessutom blir underhållande. Margareta Sörenson EXP 2007-09-08 :: Tillbaka ::