Om Sara : Recensioner

:: Smutsiga händer


En samtida Sartre
i Jean Paul Sartres pjäs ”Smutsiga händer” från 1948 hade premiär i helgen på Stockholms stadsteater i regi av Ragnar Lyth. Och även filmen Matrix har fått inspirera uppsättningen som placerar Sartres efterkrigspjäs i en diffus samtid.
Ja här är vi långt från Illyrien – Sartres lilla fantasistat i andra världskrigets efterdyning, pjäsens spelplats för de svåra frågor om medel och mål som inte blivit mindre aktuella i dag. Därför har man här på Stockholms stadsteater valt att modernisera det hela, men på ett helt obegripligt vis – gammal tysk punktechno och lite Matrix-rekvisita?

Men om man försöker bortse från svarta lackkappor och svarta solglasögon, så är det ändå inte så dumt tänkt att spela Sartre, här och nu. Hans credo att människan är dömd till frihet, att våra val och vår skuld ständigt plågar oss och ger oss ångest, känns faktiskt rätt utmanande i en tid som inte gärna tänker i mer än ett led.

Och Lyth har skruvat åt spelstilen några varv åt de eminenta skådespelare han samlat runt sig, och det får texten att vara rolig, snabb och lite absurd. Andreas Kundler som Hugo, den unge idealisten med sitt närmast självmordsmässiga uppdrag, är överspänt självupptagen i sin bleksiktiga trohet mot sina principer, Sara Sommerfeld gör ett osedvanligt humoristiskt och intelligent porträtt av hans lite ytliga hustru Jessica. Leif Andrée trivs som fisken i vattnet i sin roll som motståndsledaren Hoederer – vad är egentligen som gör att Andrée, trots sin framtoning som vanlig snubbe på Kvarnen efter en Bajenmatch, ändå har den där förmågan att i sina rollgestaltningar liksom bära upp ett politiskt skeende, som östtysk spion i ”Demokrati”, som Göran Persson i ”Erik XIV” för att ta några andra lyckade exempel. Kanske är det den där jovialiska vanligheten som hela tiden har en underström av att han verkar tänka mycket koncentrerat på någonting helt annat. Här plockar han lugnt med kaffekopparna på ett sätt som visar att han vet att han när som helst riskerar att bli skjuten.
En nyckelreplik är när Hoederer säjer att det betyder något för honom om det finns en människa mer eller mindre på jorden, att han älskar människorna som de är och inte vad de skulle kunna bli, som Hugo gör.

Jo, man får nog säja att Sarte och hans pjäs ”Smutsiga händer” lever och känns betydligt mer samtida än en halvgammal, halvreligiös film om ett datorprogram.

Maria Edström

:: Tillbaka ::