Om Sara : Recensioner :: Smutsiga händer Stockholms stadsteater, Klarascenen Av: Jean-Paul Sartre Medverkande: Andreas Kundler, Leif Andrée, Sara Sommerfeld, Jessica Liedberg, Robert Panzenböck, Kristofer Fransson, Christian Hillborg m fl. Regi: Ragnar Lyth Jean-Paul Sartres pjäs Smutsiga händer från 1948 upplever just nu en viss renässans på tyska teaterscener. Andreas Kriegenburg har iscensatt den för Thalia Theater, Hamburg – en uppsättning som valdes ut till prestigefestivalen Theatertreffen. Stycket blev där ett griftetal över den typ av ideologier som menar att ändamålet helgar medlen, att saken står över enskilda människoliv men beskrev också det slags unga manlighet som hela tiden kräver handling. Huvudrollen tar sig kodnamnet Raskolnikov, Dostojevskijfiguren som dödar för att få veta om han kan och därmed undersöker sin moraliska kvalitet. Smutsiga händer är en intressant pjäs som mycket väl kan tolkas som ett sista farväl till den revolutionära socialismen och 68-rörelsen – även om själva fenomenet naturligtvis lever kvar som religiöst och nationalistiskt trauma – tänk Israel/Palestina och fundamentalistiska religioner där jaget är underställt framtida lycka. Det behov unga män har av att agera är möjligen en nedärvd biologisk rest men ändå ständigt aktuellt, från Orestes över Hamlet till samtida dataspelsfanatiker och gatuaktivister. Ragnar Lyth iscensätter nu Sartres pjäs som en övertydligt Matrixinspirerad fiktionsaga som antagligen att tänkt att appellera till en ung publik. Det hela är en blandning av serieteckningsestetik och kabukiteater – två svartklädda figurer, som liknar tomtar med flor för ansiktet, hjälper rollfigurerna att virvla genom luften och genomföra olika trick. Bilar, måltavlor, foton blir burna över scenen av dessa ”osynliga” medaktörer. Säpo tackas under listan av produktionsansvariga men man får hoppas att denna filmmässiga schablonvariant av action, denna Agent X9-värld, verkligen inte kommer från dem, då ligger rikssäkerheten illa till. Uppsättningen är till att börja med just en sådan lek med Matrixklyschor: svarta, fotlånga rockar, solglasögon, läder, lack och coola rörelser. Andra akten är helt annorlunda som ville regin betona just det löjliga, det emblematiska, vad gäller vår syn på hemliga rörelser och dito agenter – som Lyth själv punkterar det sätt på vilka vuxna grabbar leker spioner och James Bond med varandra. Efter paus är miljön bara påver och trött och det fartiga övergår till stilla retorik och uppsättningen blir då pratsamt oåtkomligt – tråkigt nog. Andreas Kundler spelar Hugo, överklasspojken som blir leninist för att han vill agera. Han är en självdestruktiv yngling som hatar sig själv och därmed vill förgöra världen och brinner för en handling stor nog att bevisa meningen med just Hugos eget liv. Han är utsänd att döda Hoederer, revolutionären som håller på att bli reformist och därför ska avrättas av rörelsen. Leif Andrée gör ännu en resonörsroll, en faustiskt tudelad, karismatisk maktmänniska som här vill uppnå sina mål med taktik och argument istället för våld – väl utfört. Mest lyskraft har dock Sara Sommerfeld som spelar Hugos fru Jessica. Under den första delen av pjäsen är hon en bystig bimbo, en flörtig, studsig Modesty Blaise-kusin. Det hela är jätteroligt och troligen en elak ironi över den kvinnosyn som agentgenren odlar. Säkerhetsvakterna – som Kriegenburg gjort till superdumma Beckettabsurdister – liknar här en duo Bingo Rimér, blont valpiga. Nej, Smutsiga händer fungerar inte. Det första lagret av ironi är svårt att avläsa och det andra lagret av avskalad öststatsenkelhet är stelt och långsamt. Spelstilen, under alla utstyrslar, är tryggt psykologiskt realistisk och lunkar på. Smutsiga händer är en intressant text om hur personliga bevekelsegrunder och psykologiska defekter får oss att falla för olika ideologier, sekter och krav på renhet och regler. Den är otäckt aktuell men uppsättningen, som man anar är väl tänkt, faller ändå på utförandet och sina parodier på genrer och klichéer. Lars Ring SVD 2007-09-09 :: Tillbaka ::